skip to Main Content

Elektrobotiks

Jag måste ha varit i 25-årsåldern og vattnet hade stigit i hela mitt liv men jag hade ändå bestämt mej att inte rymma inåt land som alla andra. Jag hade nu träffat Elena og vi hade fått Nika. Elena var uppväxt tillsammans med de galna Noas og enligt dem skulle man inte rymma från det oundvikliga utan istället anpassa sig till ett liv i anslutning till havet. Det passade mig bra.

I vilket fall som helst hade jag upptäkkt en klippa, en mil åt sydost, som stakk upp høgre än alla andra, där lagrade jag allt skrot jag plokkade på mej. Vi flyttade dit från kullen intill Sfären, som nu børjade bli läskigt liten att vistas på med ett litet barn. Vi fikk upp en enkel byggnad og något slags verkstad med svets, batterier og provisoriska vindsnurror før att hålla allt igång.

Jag fattar inte att jag vågade satsa på den där smala klippan. Under en tid hade vattnet stigit med nästan ett par meter per år men kanske såg jag ändå tekken på att takten minskade, att det fanns en sjans att det skulle stanna av. Eller så var det kanske bara envishet. Det var mitt i bråket med Elena, hon ville flytta tillbaka till NOAC før att det skulle vara bättre før ett barn aom Nika och jag ville att vi skulle klara oss själva på vår klippa. Klippan låg ju längre från sfären og hennes føräldrar vilket gjorde att Elena var ensam mestadels av dagarna så en dag när Nika og jag kom hem hade hon helt enkelt rymt med nån jävla Nytidare.

Så till slut, efter nåra år, avstannade faktiskt vattnet. Jag høll mej kvar tillsammans med Nika på min klippa. Vid det laget hade alla gett sig av längre inåt land og det var bara vi og nåra hundra Noas vid Sfären som høll ut. De predikade om domedagen i den stora runda byggnaden og bodde i det som fanns kvar runtomkring. Vattnet slikkade bokstavligen deras føtter. De var mina viktigaste kunder med flytbryggor, pråmar og liknande.

När vattnet så småningom vände og sjønk undan, lämnande bløt, stinkande mark efter sig, strømmade Nytidarna, likt kakkerlakkor, tillbaka før att återta ny mark. Men närheten till sfären og Noas gjorde att min lilla verkstad på klippan fikk vara i fred. Alla visste att det här var NOAC-mark og de behøvde mej mer än nånsin med broar og spångar før att knyta ihop allt det nya land som nu døk upp ur vattnet, så ingen vågade väl utmana mej.

Idag har jag utvidgat ända ner till den nya strandlinjen og Elektrobotiks sysselsätter ett 20-tal fritänkare. En del Noas som tappat tron og en del Nytidare som fattat att det aldrig kommer att bli som førr. Nika skøter det mesta nu, og med fastare nypor än jag nånsin haft. Jag har nog gjort något rätt i min uppfostran, tänker jag. Tyvärr har det blivit lite før mykket land før mej. Jag känner att jag måste hitta någon plats att førskansa mej på igen. Det är nåt fel på mej. Jag är väl før mykket ensling og nybyggare helt enkelt.

Det var en omvälvande tid før mej där mellan 20 og 30, det hade kunnat gå helt fel men på nåt sätt hade jag tur og var på rätt plats i rätt tid.

Texten som ligger här är ett “framework” och ett första utkast. Jag jobbar fortlöpande med att utöka och fördjupa berättelsen och den färdiga texten kommer inte att kunna ses förrän boken är tryckt och klar.

Back To Top