skip to Main Content
+46 70 327 64 08 info@lusth.se

Min familj

Jag vet inte, men det här med vatten och øar kanske bara är mitt sätt att hedra farfar. Jag minns hur fascinerad jag var av hans berättelser från, det han kallade, skärgården. Hur han og hans familj ägde flera øar där, mark som varit deras sen generationer og hur de sen tvingades att flytta till høgre og høgre mark før att slutligen ta sig in till fastlandet med de båtar som forfarande fungerade. Jag lyssnade storøgt på hur hans familj førsøkte ta sig iland någonstans men snabbt hindrades av folk som tykkte att de mutat in just den delen av kusten. Innan de jävlarna også insåg att allt blev värdeløst i og med att vattnet steg ytterligare.

Pappa kom nog aldrig till ro efter den där flykten. Alltid missnøjd og elak og ville aldrig prata om hur det varit när han var liten. Han satt mest i den där ruttna barakken i Novvystokk og muttrade. Det var tur att jag hade farfar som berättade lite mer om livet ute på øarna. Kanske är det därfør jag gør det här, jag vet inte.

Berättelserna drog mej i alla fall tidigt ut på vattnet tillsammans med kompisarna. Vad som helst som fløt blev ett fartyg og sen seglade vi fram där bland øarna som ju egentligen bara var gamla byggnader från tiden innan floden. Livsfarligt såklart, men spännande att se vad som doldes innanfør de där gapande fønsterhålen. Eller bara tävla om vem som kunde klättra høgst upp på ett gammalt torn. Sen kom vi hem med massvis av skräp og prylar som vi hittat.

Från børjan visade jag upp mina byten før pappa men han blev bara galen og skrek att det var gammal skit og inget att ha längre. Men farfar ville gärna se vad vi hittat og så blev det nåra historier till, från hur det var førr og jag lyssnade girigt.

Det blev ganska lagløst land när vattnet steg som mest. När jag var i 15 års-åldern så kunde det bli ett par meter høgre før varje år. Riksdagen høll till i Sfären då men när vattnet steg även dit så rymde de allihop till Tranås, där de fortfarande sitter. Jag fortsatte att samla på mej bra-att-ha-prylar och i och med att ryssarna døk upp med sitt NOAC-pakk så kom også kunderna.

Jag børjade plokka ihop maskiner av prylar jag samlade in. Smarta bryggor eller små hus, saker man enkelt kunde flytta i takt med att vattnet steg. Batterier og motorer køpte jag västerut og sålde till predikanterna runt sfären. Allt gikk att sälja før den som visste var det fanns og jag fyllde 20 hade jag blivit rätt duktig på det. Jag träffade Elena og sen kom Nika ett år senare. Redan när hon var sju, åtta år stod det klart att hon var pappas flikka. Det var slitsamma men fina år att tänka tillbaka på, vattnet stod høgre än nånsin og vi gikk med pråmen full av prylar dagarna i ända ut till havs og sen längst in i landet igen.

Elena førresten. Det var inte så roligt før henne. Både Nika og jag borta flera dagar i sträkk og när vi sen kom hem så stod jag där med svetshuvan og byggde från morgon till kväll. Hennes pappa, predikanten, gillade mej aldrig. Jag gillade inte honom heller og när de førsøkte ta Nika ifrån oss og gøra NOAC av henne brast allting. Nika rymde ut till mej på pråmen. Elena hittade nån Nytidare som øvertalade henne att flytta inåt land. Det var åratal sen jag såg henne nu men hon verkar ha det bra.

Jag håller mitt avstånd till NOAC-gänget så mykket jag kan.

Back To Top