skip to Main Content
+46 70 327 64 08 info@lusth.se

Det är år 17 i den nya tideräkningen

Det førefaller som det har stabiliserat sig nu. De senaste sex åren har vattennivån inte sjunkit med mer än ett par desimeter. Senaste året, inget alls.

De vettigaste nytidsivrarna har også lugnat ner sig og kanske insett att det aldrig kommer att bli som før hundra år sen. På den tiden, innan floden var det tusentals såna här øar här ute. Svårt att førstå idag.

När vattnet før førsta gången på 50 år slutade stiga og istället børjade sjunka blev folk som tokiga. Nytidarna fik igenom den ändrade tideräkningen. Det var nu det børjade om og så småningom skulle det bli som førr, menade man, visst de kunde haft rätt men nu vet vi ju att det inte blev så. Det var i alla fall jobbiga år. Kampen om de nya markbitarna längs kusten var helt galen og många strøk med på kuppen. Jag høll mej, som alltid, ute på vattnet, långt bort från landkrabborna. Før att jag kunde, ja, men også før att jag alltid har dragits ut hit till det väldiga.

Här har jag haft min inkomst og inspiration. Material till mina idéer. 25 år av skrotsamlande på den där gamla pråmen. Då fanns inget här ute. Inte ens den här kobben. Bara løst bråte som fløt omkring. Saker som kunde bli något annat i mina händer. Før idéer till konstruktioner har det alltid funnits. Det har varit det som gjort att jag har fått vara i fred. De flesta har väl sett att de kan ha nytta av mej.

När den här stenen børjade dyka upp här ute hade jag den som ett litet mellanlager før prylar som jag inte fik med in på pråmen. Men nu när det blivit mer av en ø så har jag fått andra planer. Nika skøter verkstan inne på land og jag har børjat spendera mer tid här ute. Än så länge kan jag sova i båthuset men jag skissar på något mer permanent.

Allt børjade med det där gamla bevakningstornet som stak upp ur vattnet, även då, när vattenståndet var som høgst, før tio år sen. Det var naturligtvis praktiskt att ha något stadigt att kedja fast pråmen i så man fik nåra timmars sømn istället før att gå i mørker in till fastlandet, med risk att køra på nåt skit under ytan, omøjligt att se.

Vad jag inte hade räknat med var hur vakkert det var, spesiellt på morgnarna när solen gik upp øver hav og åter hav. På den tiden var det verkligen inget här ute. Inte ens en sten som stak upp, bara några gamla kommunikationsmaster som spretade här og där.

Man kan säga att tanken att vistas mer permanent här ute så småningom slog rot i mitt huvud. På något vis saknar jag den där renheten som fanns då innan det børjade dyka upp kobbar og skär. Nu låter jag som värsta NOAC-anhängaren. Hur som helst så kanske det var därfør jag fastnade før den här lilla øn. Här kan jag se horisonten 360° runt om. Hoppas bara vattenståndet håller sig nu när jag bestämt mej før att satsa på det här. Långt från alla Nytidare og Noas.

Nika kom ut med nya pråmen og alla komponenter till kraftstationen før en tid sen. Jag fik upp allt førra vekkan så nu kan jag ladda batterierna till båten og svetsaggregatet. Nu är det bara att bygga på. Jag behøver nåra solseller og en våggenerator som komplement men med vindsnurran klarar jag mej med till att børja med.

Nika ska førsøka få ut en drønare også så vi kan skikka lite saker fram og tillbaka mellan oss. Hon tykker såklart att jag är knäpp og fattar inte vad jag har här ute att gøra. Men en vakker dag kommer hon att fatta også. Ens barn behøver inte førstå allt. Hon hjälper mej med det som behøvs utan att knorra trots att hon har fullt upp i verkstan i land. Nu ska vi få ut avsaltningsanläggningen så snart som møjligt så att jag slipper släpa färskvattendunkarna ända ut hit.

Texten som ligger här är ett “framework” och ett första utkast. Jag jobbar fortlöpande med att utöka och fördjupa berättelsen och den färdiga texten kommer inte att kunna ses förrän boken är tryckt och klar.

Back To Top