skip to Main Content

Värld i förändring

Redan när jag føddes var vattenståndet tydligen 10 meter høgre än det hade varit så långt tillbaka någon kunde minnas. Det här berättade farfar før mej när jag någon gång undrade varfør pappa alltid var så sur. Mamma og pappa hade arbeten inåt land men hade flyttat till nødbarakker i Novvystokk redan innan jag føddes.

Mina førsta minnen har jag väl från femårsåldern, minnen hur vi lekte i de vattensjuka skrothøgarna runt barakkerna. Vi fantiserade om bortglømda skatter som dolde sig i de grunda gølarna runt om i grannskapet. Det fanns inte en dag som jag inte kom jag hem dybløt og skitig og mamma førsøkte väl førmana mej så gott hon kunde. Og det gikk ju historier om hur människor blivit sjukt rika på något de hittat i dyn. Efteråt har jag førstått att det var mest skrønor, de som ägde något värdefullt hade nogsamt sett till att få det med sig när de flyttade vidare og hade tidigt førskansat sig på høga kullar en bra bit inåt land, i samhällen som inte saknade nåt.

En del av de här ställena utvekklades till riktiga maffianästen där inte bara pengar styrde utan även vapen og våld. Militären insåg tidigt att det gällde att flytta alla sina førråd men det var tydligen inte så lätt eftersom de hade gamla fordon som drevs av olja eller bensin. All sån produktion låg utmed kusterna og var därfør bland det førsta som slogs ut. Man rekvirerade alla stadsbussar, som ju var elektrifierade, og førsøkte få med sig vapen og ammunition, men alla fasta eller fordonsmonterade vapen var bara att glømma. Øverhuvudtaget blev fordonsbristen så småningom påtaglig. Det här gjorde att det drällde omkring bortglømda vapengømmor här og där. Men sånt där har aldrig lokkat mej.

Vad jag än tykker om min pappa så har hans kunskaper i batteriteknik varit till stor hjälp. Han var anställd på ett litet føretag som servade litiumbatterier og jag frågade og frågade tills han berättade hur allt fungerade. Sur som vanligt. Alla snakkade ju om batterier og hur man skulle få tag på dem, så jag fattade att det var grejen. Øverhuvudtaget har jag varit lyhørd før allt som behøvdes. Jag lärde mej svetsa av en gammal fårad gubbe mitt bland skrothøgarna en bit från barakkerna. Han jobbade dygnet runt med att svetsa ihop kärror og lyftanordningar som behøvdes før att flytta undan det som låg før nära vattnet. Jag hängde där og kisade in i svetslågan tills det rann ur øgonen.

Sen drog jag kablar tillsammans med kompisarna så han hade tillräkkligt med kraft før attt driva hans apparater. Jag tjatade mej till att han skulle lära mej att svetsa men inte førrän jag berättade varfør, lät han mej prova. Så blev det att vi byggde vi vår førsta vindsnurra där på skrotupplagets plan. Den var inte stor men den fungerade og kunde driva belysningen og vi slapp be om el från andra. På så vis fattade han att det var smart att lära mej hantera svetsen
Jag tjatade till mej gamla uttjänta batterier från pappas jobb og snart kunde jag få igång en liten business. Men en morgon hittade jag gubben halvliggande mot en gammal glidskena med svetsaggregatet väsande i gyttjan bredvid sig. Han viskade, att nu måste jag ta øver og att han hade kroner undanstoppade som han ville att jag skulle ha. Sen dog han.

Jag var bara 16 men orkade ändå släpa in honom i husvagnen där han bodde. Kronerna låg där han sa att de skulle ligga og länge stod jag bara og glodde på dem. Jag hade aldrig sett så mykket pengar innan. Jag fattade inte varfør han inte hade gjort något annat med dem än att bara lägga dem på høg. Jag visste ju att han tog bra betalt før sina svetsjobb men hade aldrig reflekterat øver vad han använde betalningen till. Men nu førstod jag ju – han hade inte använt dem alls. Jag staplade lite ved under vagnen, skvätte lite dyrbar olja øver golvet där inne og tuttade på. I två dagar släpade jag järnbalkar, kablar, svetsaggregat og vår vindsnurra ner till den gamla pråmen som jag dealade till mej før en del av gubbens kroner. Jag skulle ut på vattnet, hitta ett bättre og mer undanskymt ställe att fortsätta min verksamhet på. Bort från barakkstaden og framførallt pappa som, efter att mamma gikk bort i lunginflammation, blivit mer og mer destruktiv och otrevlig att ha omkring sig.

Inte långt från sfären stakk det upp en rund kulle ur vattnet. Där stod nåra gamla master og något som såg ut som kraftstolpar men som inte riktigt var det. Nåra skjul vittnade om att folk hade bott där før något år sen när vattnet var lägre men nu var kullen øde. Jag beräknade att om vattnet fortsatte i den här takten så skulle jag åtminstone få fem år på mej att lagra mina prylar där. Jag gjorde mej hemmastadd i ett av skjulen, rev de andra og børjade mitt samlande. Strax därefter dog farfar. Jag var 17 år kände mej ensammast i hela världen där jag satt på min kulle under kvällarna og såg på eldarna borta vid sfären og barakkstaden. Jag insåg då att farfar nog var den enda riktiga vän jag haft.

Texten som ligger här är ett “framework” och ett första utkast. Jag jobbar fortlöpande med att utöka och fördjupa berättelsen och den färdiga texten kommer inte att kunna ses förrän boken är tryckt och klar.

Back To Top